Måste bara få berätta hur mycket jag krävde uppmärksamhet förut. Hur mycket jag krävde bekräftelse. Överdrivet mycket, och det gjorde mig till den jag var nu under hösten. Jag var nästan inte positiv alls, visst jag hade mina positiva dagar, men de var få. Jag var nedlåtande och skrev saker som gjorde andra ledsna fast det inte alls var det jag menade, att göra folk ledsna. Skämt kunde bli till elaka ord osv. Just för att jag i min SSO värld inte mådde så bra.
För vet ni, jag har som två olika personer i en. Jag har märkt att jag irl är glad och positiv, och sen när jag loggar in på SSO så kom alla känslor, all prestationsångest och hur jag trodde att andra tyckte om mig över mig. Jag blev nedstämd av att vara inne, och blir fortfarande det lite smått. Jag behövde liksom en paus från allt. Men jag är inte tillbaka helt än. Dock känner jag mig inte tvingad att logga in längre. Jag kan gärna skippa en dag bara för att jag inte orkar. Och vet ni hur skönt det egentligen är?
Men jag fortsätter från första stycket. Jag har nu gått vidare från detdär. Den Haley ni pratar med inne på SSO är den Klara som finns utanför skärmen. Jag är precis samma person på SSO som irl nu. Jag kan välja själv vad jag tycker om folk, jag kan gå min egna väg, jag behöver inte prestera det bästa för andra, för jag presterar redan det som är bäst för mig själv. Det jag blir nöjd med. Jag har på senaste tiden haft ett bra självförtroende. Under några år. Men i höstas försvann delar av det. Men det är nu tillbaka. Jag har även fått en bättre självkänsla. Det är helt otroligt. Det känns så sjukt bra. Nu behöver jag inte längre argumentera emot folk som säger att jag gör fel, jag inser själv om jag gjort fel och försöker lösa det. Jag är liksom glad.
Jag och Lucy (Lus) umgicks för några dagar sedan. Jag hade verkligen glidit ifrån henne denna höst just för att jag varit som jag varit, samma sak med många andra vänner. Men den dagen i alla fall, insåg jag var jag har Lucy någonstans, och att hon är ett säkert kort som kommer finnas kvar vid min sida.
Det är många andra vänner som jag pratat med efter FMs upplöning som har pratat om mitt beteende då. Jag var verkligen inte mig själv där, men det är egentligen inte en ursäkt, bara något jag försvarar mig med. Men det är sant, det är det. Dock så har många slutat lita på mig eller så litar de inte lika mycket på mig längre. Det känns hemkt för mig. För jag vet själv att jag aldrig sviker någon som varit min vän länge. Dubbelmoralen stiger i skyn nu ska ni veta, har faktiskt gett upp hoppet om två av mina gamla kompisar som var nära vänner till mig. Båda totalignorerar mig när de går förbi mig, så ni förstår kanske varför?
Men jag sviker inte dig som inte sviker mig, om vi säger så istället. Herregud jag vill verkligen att vissa ska börja lita på mig igen, det vill jag. Jag hoppas att varje steg jag gör är ett steg mot detta. Det går inte fort, det vet jag. Men tillslut når jag mitt långsiktiga mål, för jag är jävligt envis. Jag klarar allt bara jag vill. Och det vill jag.
Jag hoppas att detta är lite hjälp på vägen att nå mitt slutmål. Del för del. Jag förväntar mig inte att bli förlåten på ett ögonblick. Du kan säga hur mycket ont jag gjort dig, och jag kan bättra mig, bara du är villig att förlåta. För det är lättare att flyga än att kasta stenar mot en sköld som aldrig går sönder. Och med det menar jag att det är svårt att prata med någon som inte vill förlåta alls fast man själv vill det.
Jag bryr mig om alla mina vänner. Så om ni läser allt, snälla, om ni har något ni vill säga till mig, både positivt och negativt. Gör det. För det gynnar mig när jag jobbar med mig själv.
Några avslutande ord är väl; Jag känner äntligen mig själv, får jag lära känna dig utan att du tar upp din okrossbara sköld?
Haley ♥
2 kommentar(er)
